tisdag, maj 31, 2005

Känner du igen dig?

Det är söndag, klockan har passerat 13.00 och du vaknar upp i din säng. Kroppen värker, bredvid dig ligger kanske någon som du inte känner, håret luktar rök, smaken från den sista groggen på småtimmarna sitta kvar i gommen. Du lämnar sängen och går ut i köket för ett glas vatten, hela världen snurrar och du mår sämst i hela världen. Natten som igår var så lyckad, har ersatts med kvällningar och huvudvärk. Dricksvattnet arbetar sig ner genom munnen, halsen och landar i magen med en dunst, du mår illa. Du funderar varför du utsätter din kropp för sådant här. Du är riktigt bakis, allt du tänker på är en fet kebabtallrik med extra vitlöksås och salta pommes. Men innan dess, ska du vakna upp ur helvetet, med veckans repriser av någon skandal dokusåpa på teve och låta värktabletten verka och göra sitt. Ditt lilla problem är att värktabletterna är slut. Du känner en hopplöshet och ensamhet. Du mår värst i hela världen.

Känner du igen dig?

Visst skulle det då vara skönt att kunna springa ner till Amir på hörnet och köpa lite lindring, mot muskel-, led och mensvärk eller just nu din kraftiga baksmälla. Jag tycker att det är fel att vi inte kan köpa receptfria läkemedel i en vanlig affär i Sverige, utan måste masa oss till Apoteket på vissa tider på vissa dagar. Därför blev jag så glad idag, när EU:s domstol i Luxemburg vid tiotiden sa nej till det svenska Apoteksmonopolet. Det strider mot gemenskapsrätten, anser nu domstolen. Det innebär i förlängningen att det kan bli fritt fram att köpa läkemedel i livsmedelsaffärer. Äntligen.

Men glädjen varade inte så länge, innan vårdminister Ylva Johansson gick ut i ett pm och sa;
- Det är apoteket som också i fortsättningen kommer att ha ensamrätt att sälja läkemedel. Vi får väl se vem som får rätt. Jag håller tummarna.

Infrastruktur? No way!

I helgen som gick satte jag mig tillsammans med en polare på Connexs Norrlandståg mot Sollefteå, nu kom vi inte enda fram utan fick hoppa av i Långsele, 20 minuter över fyra på morgonen. Efter än spännande tågresa med inslag från Arvidsjaur och dålig musik, lyckades vi komma fram till den kraftfulla kommunen, där solen redan var på väg upp.

Jag är en hemsk storstadsmänniska, så jag kan faktiskt säga att Sollefteå och en rad andra små kommuner i Sveriges mitt och norr över, är platser som gud glömde. Än värre blir det väl då för oss ateister. Sollefteå påminde mig om hur jag reagerade när jag besökte dåtidens Östeuropa för första gången, eller i slummen i Sydney. Ni förstår. Nu åkte jag inte upp för att granska och florera i området, utan för att köra ner, än av mina vänners flyttlass till Göteborg med bil (enligt flera också en plutt stad).

Fram tills dess att vi kom in till Västra Götalandsregionen där jag både bor och arbetar, hade genomsnittshastigheten för bilen legat BRA över 100 km/h. God fart för en Saab 93 combi. Timmarna flöt iväg, först efter en sväng i Härnösand (25 mil eller så), åkte vi mot framsidan via Långsele resandes på den berömda Bävervägen, enligt rykten på bygden full av bävrar. Dock inte denna dag, även om jag från fönstret kunde se lite gammal bäveraktivitet. Resan fortsatte sedan förbi Timrå, Sundsvall, Gävle, Avesta och även gnällbältet och dess huvudstad Örebro, försvann bakom oss med en j*** fart.

När vi hade passerat igenom regionen till Göteborg på E20, som ska vara en Europaväg, hade genomsnittshastigheten försämrats kraftigt. Är det något som norra delen av Sverige har, som vi i söder inte har, så är det infrastruktur med bra, raka och säkra vägar. Eller dom har infrastruktur. Det är skamligt att huvudleden mellan Sveriges två största städer, inte är motorväg. Än värre, är nog vägen norr över från Göteborg mot Oslo genom Bohuslän. Inte konstigt att man inte vill bygga fler Saabbilar i ett område utan transportmöjligheter. Usch, det behövs infrastruktur, på norrländskt vis. Men Messing fortsätter väl och ljuga och inte göra sitt jobb. För övrigt efter mer än ett dygn på resande på fot, somnade jag in i min stora säng vid tretiden på morgonen.

onsdag, maj 25, 2005

Folkomröstning eller inte, det är frågan?


Tyvärr har frågan i debatten om den nya konstitutionen, inte blivit vad den handlar om eller vad som händer om Europa säger ja och den genomförs, utan frågan om folkomröstning. Hade jag fått röstat i Sverige, hade jag röstat ja av många anledningar. Men den nya konstitutionen kommer EU att förändras i grunden, mycket av det som jag inte gillar med EU blir bättre och framför allt blir det med demokratiskt och öppet, helt i den riktningen som jag vill se. Dock kvarstår frågan som många Nej-sägare skriker om, nu även Liberala ungdomsförbundets styrelse, där många är Ja-sägare, kravet på folkomröstning.

Jag tycker inte att man ska folkomrösta för sakens skull, då kan riksdagen få rösta om det i december. Jag tycker inte heller att man ska vara för en folkomröstning av taktiska skäl, för att eventuellt få bort frågan från riksdagsvals dagordningen.

Ska vi folkomrösta, är jag inne på Olle Schmidts (fd europaparlamentariker för Fp) linje om svenska folket säger nej till konstitutionen måste det också märkas och kännas av. Det vill säga att Sverige faktiskt också då lämnar EU. Sverige ska då isolera sig på sin norra kant i Europa och känna sig väldigt utanför och i praktiken få mindre inflytande och betala mer för att vi ska få en bättre välfärd.

För det får inte bli som Eurofolkomröstningen, att en majoritet säger nej och sen märks det inte av. Utan det blir bara en chans för missnöjespartier att än en gång få knäppa ”eliten” på näsan. Säger vi dock ja till konstitutionen, ska vi ta ett nytt och stort kliv in i Europa och vara pådrivande för reformer.

Öis är väl min form av lack, läder och piskor.

När jag vakande upp idag visste jag inte om jag skulle gå till jobbet eller inte. Hela kroppen värkte och mitt minne var allt för tydligt. Igår kväll förlorade min stora kärlek i livet, ÖIS, ännu ett fotbollsderby. Öis är för mig, min religion, där Markus Allbäck är min gud och Ullevi är min kyrka. Igår var det inte bara jag, utan 33 000 andra göteborgare på Nya Ullevi, tillsammans med tv-tittare som såg ett uselt spel av lirarnas lag. Tyvärr var det inte ens pojklags nivå, spelet var trött, fjantigt och tanigt. Jag kommer för alltid att vara Öisare. Mitt engagemang följer mig till döden. Jag kan bara instämma i Zorans kommentar, ”Vi är inte bättre just nu”, så är det, tabellen ljuger aldrig. Öis är väl min form av lack, läder och piskor.

Något som jag dock missade för festen på Nya Ullevi, som tyvärr slutade med känslan av en tonårsfylla, var debatten mellan Persson och Reinfeldt. Nu ett halvt dygn efter har jag dock synat duellen och den var ungefär lika tråkig som matchen igår, var för en rödblå Öisare.

Inget nytt, en trött statsminister som malde på om 90-talets ekonomi och en moderatledare som inte vågade gå hela vägen, som inte passade på, stärkt av stödet i opinionen att en gång för alla sänka vår stadsminister till opposition. Oppositionsledare måste våga sticka ut i hakan och spela ut korten. Jag hoppas på bättring både hos Öis och hos Alliansen för Sveriges största parti.

tisdag, maj 24, 2005

Dags för Natomedlemsskap

I våras förra året var jag på besök hos Natohögkvarteret i Bryssel. Som Natoförespråkare var jag eld och lågor, jag fick ju prata ubåtar, trupper, flygplan och säkerhetspolitik med Sveriges ambassadör på plats. Vi är inte med i Nato, men vi är absolut inte alliansfria. Sveriges regering samarbetar väldigt nära Nato idag. Vi deltar i gemensamma övningar, vi är med i partnerskap för fred, Sverige tar snart över ansvaret för en Natotrupp i norra Afghanistan och så vidare. Men ändå ska vi inte vara med och bestämma, något som jag inte förstår.

Nato fyller idag en viktig roll både i Kosovo och i Afghanistan. I Kosovo skyddar Natotrupperna etnisk rensning och utplåning av byar, trupperna möjliggör att Serbiska och albanska barn kan gå till skolan. I Afghanistan skapar Nato en stabilitet, i den bräckliga fred som finns, mellan krigsherrar, talibaner och regeringsstyrkor. Jag är glad och stolt över att jag är född i Sverige, desto mer vill jag bidra till att hjälpa till i andra delar i världen. Något som Natohatare uppenbarligen inte tycker är bra. Vad vill ni istället?

Sverige behöver ett militärt försvar för att värna demokrati, frihet och oberoende. Försvarets styrka ska anpassas eller långsiktiga bedömningar av det säkerhetspolitiska läget. Jag anser att det är angeläget att försvars- och säkerhetspolitiken, byggs på samarbete istället för på nationell nivå.

Skälen för att vi i Sverige ska ansöka om ett omedelbart svenskt Natomedlemskap har stärkts allt mer sen EU, går i en riktning att skapa sig ett eget försvar. Sverige får inte hamna mellan två stolar, mellan Nato och EU.

Om 10-15 år kommer det bara vara Ryssland och Vitryssland kvar i Partnerskap för fred, tillsammans med Sverige. Hemska tanke. Sverige har enligt mig inte varit alliansfria under modern tid och kommer aldrig att vara det, Sossarnas allianspolitik är allt för omodern och passar inte in i vår globaliserade värld. Det är dags att vi tar steget fullt ut, är solidariska med omvärlden och tar ansvar för fred och säkerhet. Demokrati är den främsta garanten för fred runt om i världen och har alltid minskat risken för konflikter. Att bekämpa totalitära system och fattigdom samt värna om demokrati och mänskliga rättigheterna är för mig oerhört viktigt. Vi får väl se om hundratalet demonstranter som just nu finns i Åre och Östersund får rätt, jag tror det inte.

måndag, maj 23, 2005

Censurera inte svenska medier, Persson!

På S-kvinnors kongress i Eskilstuna i helgen, var statsministern Göran Persson en av dom inbjudna talarna. I sitt tal pratade han om sexualiseringen i medierna och i det offentliga rummet. Jag håller med honom och många med mig delar hans uppfattning. Varje gång jag öppnar en tidning och ser reklam för kalsonger får jag spasmiska ryck. Dels för att jag inser att mitt sexpack på magen kommer att ligga i dvala ännu en sommar och för träningen måste börja prioriteras. Men där stannar mitt illamående. När det gäller Göran Persson tänker han nu låta en utredning se över hur en ny lagstiftning ska kunna se ut. En ny lag som exempelvis ska kunna förbjuda tidningar att publicera sexistiska bilder. På S-kvinnornas kongress sa han ”Men vi måste ta avstånd från dessa förnedrande, fördummande, näst intill pornografiska utbud som vi ser i vissa medier”, i en intervju efter talet sa han ”om självsaneringen saknas blir lagstiftning alternativet.” Ett uttalande som är sanslöst. Jag lider verkligen med den person, som får uppdraget att utreda frågan, uppdraget kan liknas med Harakiri.

Vi politiker ska inte bestämma vad som är bra och dålig journalistik i tidningarna, det gör dom bäst själva. Alla tidningar har en ansvarig utgivare som fattar beslut om publicering, det ska inte göras av Gestapo på Rosenbad. Statsministern ruckar just nu på vår grundlag, i ett desperat försök för att locka vänsterorienterade röster, som på fritiden mer än gärna målar över HM utomhusreklam till hans parti. Jag förstår att det råder panik på regeringskansliet.

Yttrande- och tryckfrihetens yttersta syfte är att också åsikter och värderingar som vi själva inte måste gilla, ska ha rätt att framföras. Det är just därför som nu Sossarna är ute på djupt vatten. Vad Göran glömt är att demokratins metod inte är att förbjuda obehagliga ståndpunkter, utan i ett liberalt samhälle förs en fri och öppen debatt, där idéer analyseras och kritiskt granskas, utan fördomar. Men även Nalin Pekgul, ordförande för S-kvinnorna var nöjd efter sin partiledares underbara tal. Då kanske jag har helt fel i min analys att statsministern är panikslagen, utan att vi har ett regeringsparti i vårt land som uppenbarligen anser att censur är den rätta vägen att gå. Då är hans uttalande än värre.

Fria massmedier är en förutsättning för ett öppet utbyte av idéer och information och en folkligt förankrad demokrati, och utgör det civila samhällets främsta försvar mot illegitim maktutövning. Press, radio, TV och Internet har alla viktiga funktioner att fylla här och ska så långt det är möjligt vara fria från statlig kontroll och inblandning. Jag vill konsumera, vad jag själv känner. Inte konsumtionen med S-stämpel på.

Sverige har traditionellt haft en omfattande yttrande- och tryckfrihet och där har det rått en stor politisk enighet. Uppenbarligen inte längre, för på senare år har vi bland annat sätt inskränkningar i den svenska pressfriheten.
Alla planer på att staten ska censurera svenska medier måste omedelbart få ett slut, annars vet jag inte var vi är på väg, Kuba eller Vitryssland kanske?

Pär Gustafsson